Efter att ha läst en post om fiskar och påskharen här så hade jag en kort reflektion över min releation till djur och våld.
Jag kan, så länge jag minns, inte se ett ögonblick jag inte levt under hot av insekter och spindlar. Spindlar är sitt eget fruktansvärda hot men det finns något som är så distinkt och vedervärdigt att det bör förklaras i detalj.
Getingar.
Ordet behöver en hel rad för att understryka kraften i det. För det ligger till som så att getingar är naturens idé om attack helikoptrar. Evolutionen har genom miljoner år tillverkat en varelse som är stor som din tumme och utrustad med fyra av naturens mest väl testade produkter: vingar, käkar, nervgift och dess leverans metod: sticket.
Den här kombinationen gör getingen inte bara otroligt dödlig för andra insekter – där exemplet att tre stycken lätt kan utrota en bikupa – utan det gör dem självsäkra. Istället för att “smyga” in så kommer de i flaxande bravado!
Det kommer en flygande, ett ljudligt surrande och blixtrande reflektion av gult och svart och allt banar väg för dem.
Hade de hållit sig på sin kant (vilket är omöjligt för insekter men det är en antropomorfisk detalj jag bildkar min själ med) så hade deras antal varit friska och våldet varit begränsat men istället flyger de bara in!
Man glömmer inte sticket från en geting i första taget och alla djur minns det. En hund som smakat på en geting håller sig på behörigt avstånd. Katter, kaxiga som de är, har också respekt för dem men de som minns dem och respekterar dem med sådan kraft och finess är nog oss människor. Men det är kanske fel att beskriva det som finess som rivalitet. Vi människor har genom tiden svaret på närvaron av rovdjur – oavsett storlek på två sätt: dominera och forma dem (hundar, katter etc) eller utplåna dem. Och getingen är inget undantag.
Jag beskriver min reaktion på insekter som… extrem, men reaktionen för getingar är väldigt exakt en form av fokuserad bloodslust – en form av slipad närvaro som patologiskt förvandlats till en besatthet där jag måste utplåna dem. Ser jag en geting, så minns jag sticken, minns jag ljuden och fasan. Och det är minnets stora förbannelse – att man minns med känslor. Istället för att svara med passivitet eller den vaga “agressivteten” som finns i att “jaga ut dem ur rummet” eller “släppa ut dem” etc etc så tar jag upp det besatta och slipade vredet.
Som en förargad och ilsken gud slår jag ner på dessa motbjudande varelser som bara försett mig med smärta och ångest och jag utplånar dem. Jag önskar inte lidande på dem utan deras närvaro ska raderas ur tid och rum om jag hade makten. Jag tar upp det första bästa och “neutraliserar” dem i en kaskad av oljud och rörelse.
Kanske det finns själar som skulle kalla mig hycklande med tanke på andra reflektioner men det här är något fundamentalt i mitt känsloliv. Det ska inte hanteras – det är redan hanterat och slipat till en konst!
Det blotta faktum att jag inte byggt precision lasrar runt 10W nivån bara för att döda insekter ser jag som en eftergift av vänlighet…
Har märkt att den här bloggen betyder mer och mer för mig, dels för kreativt utlopp och dels för att det passar sig här att skriva av mig – internet sväljer det ändå helt. Andra insikter som slår mig är att jag fick under natten skicka ett enkelt men så betydelsefullt “God natt” till Dijana. Jag blir hela tiden förvånad över hur fullständigt och ofattbart mäktiga visa saker som bara kan tyckas vara banal för vissa, utan tvekan är. Att bara skicka ett god natt till henne gjorde mig ofattbart glad och tillfreds med mig själv.
Jag kan inte längre riktigt minnas när det var senast jag kännde så och för att vara ärlig så är mitt minne väldigt uselt. Mer än en gång har nog alla som träffat mig hört mig anmärka på att jag inte minnes eller att jag inte kan riktigt komma ihåg något. Jag minns i “stort” mycket men sällan detaljer, kanske inte dirket meningsfulla detaljer heller. Stora delar av mellanstadiet och högstadiet är helt väck och jag kommer sällan ihåg saker på kort sikt heller. Jag minns heller inte allt för mycket från barndomen med familjen och det gör mig väldigt ledsen.
Antar att det är därför jag har påminnelse system och kalendrar, mail och pipande medelande som säger åt mig att “nu är det nått, du!” Under veckan som gått har jag ena sekund varit som en durcell kanin och nästan klättrat efter väggarna, klistrad vid min telefon och andra sekunden har jag nätt och jämnt kunnat ta mig ur duschen för jag har suttit där och tänkt och tänkt och tänkt. När var jag senast genuint lycklig? Kanske för stark… men mycket glad? Upprymd?
Enda jag minns är gnuttor från år till år men de som ettsats i själ och sinne är just ögonblick jag delat med Dijana. Och de är starka, fullständigt och ofattarbart så. När den knäcka displayen på telefon lösupp med ordet “MMS” och jag fick se en bild på henne var det inte helt olikt att få en mur ansiktet (jag har testat murar, golv och en variration av gatlycktor – alla hårda men en fucking cement mur är inte att bråka med) som någon snörpte av hela mig och ville tvinga ut hjärtat genom halsen. Jag får inte panikångest attacker som andra jag känner (vilket är otäcka att se) men allt kom mot mig och det var bara henne.
Människans känsloliv är en komplex sak – ibland så grund att man börjat leta efter känslorna själv och ibland en malström av sådan intensitet att den nästan förtär en. Jag tror jag har dämmt upp det här i två år…
Jag har till och ifrån kännt så i flera dagar hur ebb och flod dragit i mig men det känns bättre nu – mer under mitt kommando. Just nu är jag lite små rädd att få manisk period direkt och göra något dumt eller ställa till något innan jag ens fått ordning på hur jag eller hon känner. Men jag tror hon är medveten om att jag är sån här.
Fast det är något som är klart som skriker i mig och det är att jag saknat dig – väldigt mycket. Tack för att du är tillbaka, Dijana + 2år. Jag hoppas vi kan lita på varandra, sakta men säkert för jag vill inte att du ska vara borta igen.
I skrivande stund är det 6 på morgonen och jag har fuckat upp mitt dygn men jag var tvungen att få ordning och ventilera det här. Jäkla märklig vecka – min blog är psykolog, internet vill ha mina bilder, telefon blev vit och det finns hopp att krama Dijana… Hoppas inte det är något jag drömt när jag vaknar.
Uppdatering 3: Med hjälp av mina kära föräldrar så är jag återigen i kontakt med världen. iPhone 3GS.
Uppdatering 2: Opålitlig är ordet – död igen… så ovanstående gäller.
Uppdatering: Nu funkar den helt jävla plötsligt… Mer opålitlig maskin får man leta efter!
Idag tar vi farväl av min iPhone, “Papillion” som tjänat mig väl i två år. Må den vila i frid i vilket paradis som nu Steve Jobs förbereder för dessa stackare.
Den fick för sig att dö för mig på eftermiddagen och efter flera försök att återuppliva den så möttes jag av texten “radio: stack corrupted” vilket kan betyda två saker: att hårdvaran är skrot i någon utsträckning eller så är mjukvaran för själva “telefonbiten” bortom räddning. Efter googlingar visar det sig att de bara är att ge upp.
Såldes är det bara att masa sig ner till Telia, dra ner byxorna och be att de är varsama med min stackars ringmuskel. Som det ser ut så är det en ny iPhone som gäller eftersom jag gillar tre saker: iPod, telefon och Apps i samma manick. Dessutom har jag redan investerat pengar i apps och det vore dumt att bara kasta det åt sidan. Dessutom är jag en Apple-kramare så det ter sig logiskt. Fördelen är att 3GS:n är billig nu innan nylanseringarna på sommaren.
Jag kommer förhoppningsvis att fixa det här i morrn (om de nu har grejerna i butik) eller under veckan. Tills dess nås jag på skype (cupofcocoa) eller mail/IM (henrik (at] phoebus.se). Dijana, om du läser det här så får du påminna mig vad du hade för mobil abonnemang eller så (det var telia?) – sms:ar mest med dig så man kan ju lika gärna sikta på att få det billigt om man nu ska ta den i röven från Telia.
Hur många gånger i ens liv – och tänk efter – har man vaknat med ett leende, ett stort brett leende, ett språng i steget och fågelkvitter i öronen närhelst någon väckt dig efter en enstaka timmes sömn?
Vi kan ändra på exemplet: Har du tyckt det varit “acceptabelt” och bortförklarat saker och ting med “det var ju inget” när någon sprängt fyrverkerier på kvällen utanför ditt fönster?
Jag vill påstå att de flesta av oss människor betraktar snarare det här, med oreflekterat reaktion, som störande, oaktsamt och hänsynslöst.
Nåväl – jag vill kalla det också för en form av inbrott i min lilla sfär av privatliv. Jag kan normalt sett stänga in mig och låsa ute stora delar av världen med ett knyck av handen och ljudet av en bult som slår till. Jag unnar alla människor det här – om de kan och vill ska de kunna stänga in sig i sin lilla bubbla och, låt oss säga, lägga sig och sova utan att någon stör.
Det funkar inte så jävla väl i praktiken. Varje jävla förbannade kväll så sticker några peppiga jävlar, någon koncentration av utbytesstudenter och svenska väloljade rövhål, ut sina huvuden, öppnar deras herpesfyllda käftar och vrålar.
Exakt 22:00 på kvällen
Varje kväll.
Varje jäkla kväll.
Utbytesstudent från Tyskland #1: “Jag tycker det är roligt! Det är ju en tradition!”
Att mörda flickebarn i förmån för pojkbarn är också tradition i Kina.
Men så illa är det väl inte, Henrik! Jo det är det – det är som en ständig smärta att behöva stå ut med, något irriterande, något man kliar och som aldrig går bort – något man inte kan göra åt och SOM VÄCKER DIG KLOCKAN 22:00 PÅ KVÄLLEN AV ATT DE SKRIKER I TVÅ MINUTER.
Gogglar någon och får fram denna sida så sammanfattar jag det intensiva hat jag känner för alla er som gör det här möjligt – som öppnar fönstret och spyr ut den aids och galla smakande luft som gömmer sig i lungorna:
Ni kan gå och fista er själva med grovsalt och sedan knulla en strutsfarm. Jag är så trött på er. Era ansikten. Era röster och er motbjudande existens. Ingen gillar er. Hade vi inte levt i ett välfärdssamhälle skulle naturen ha gjort en enda stor abort av er som de vaginala uppstötningar ni är. Jag hoppas ni lever till ni är 40 och inser vilka motbjudande exempel på människor ni är. Vilka patetiska ursäkter era åkommor är. Vad tillförni? Fyllespya? Det räknas inte.
Förstår ni inte text så kan ni gå in på den här ett tag och se om ni finner någon andlig vägledare som kan hålla i handen.
Jag vill skriva lite om en person som hette Fred Rogers. Jag tror många av oss har lite så där vid sidan av allt hört talas om Mister Rogers från amerikansk kultur och dess 60-tal, och när jag idag läste om att ett amerikansk nyhets bolag kallat honom “ond” och påståt att han har förstört en hel generation av människor blev jag nyfiken.
Jag lärde mig då om en man som spenderade hela sitt liv åt att hjälpa och lära barn – att svara på deras frågor, att göra så tillsynes enkla saker som att tala om för dem att de är viktiga, att de är speciella som de är – att någon bryr sig om dem. Han gjorde det här genom sång och musik, med dockor och gäster i sitt teve program.
I ett inslag sjunger han om att man inte kan sugas ner i avloppet genom hållet i badkaret – man får ju inte plats!
Han höll på med sitt teve program och undervisade barn fram till 2000, över 30 år varpå han fick ett livstidspris för sin insatts:
Jag skriver om Mister Rogers för att bara läsa lite, att lyssna och se den här mannen är någon genuint kraftfullt. Att en människa har sådana empati och passion för barn – för deras nyfikenhet, deras rädslor och deras hälsa. Att han också var en duktig musiker, en vänlig och intelligent själ gör mig stolt att vara människa. Fred Rogers var också djupt religös men inte en endaste gång försökte han köra ner religionen i halsen på andra.
Att någon kallar en sådan person ond gör mig så väldigt ledsen och illa berörd, men jag är så stolt över att andra människor med mig känner så också.
Mister Rogers dog 2003 av magcancer. Även om det är så många år sedan så vill jag ägna en liten stund åt att, i hans anda, säga att jag är tacksam till er som hjälpt mig att bli den jag är: tack till mamma, pappa, Linda, Jennifer, Sofia. Tack till min mormor och farmor och till morfar. Tack till alla, även om jag inte kan nämna er vid namn.
Jag kan aldrig bli mer än en fraktion av vad Mister Rogers är, var och förblir – men jag ska försöka… Dock nu, i skrivande stund vill jag sova.
Ovan står då min “nya” dator, en fin liten Intel maskin och skärm. Det bästa med hela denna upplevelse var den absurda resa som som skedde från att jag bytte in datorn till att jag fick den nya levererad: posten som vanligt famlar till det och det slutade med att jag fick släpa två paket – ett på 13KG och ett annat på 22KG från luthagen inne i city, fyra kvarter till en busshållplats och sedan till flogsta – två gånger – ett för varje paket. Jag är fortfarande stel och milt förstörd av hela upplevelsen, inte varje dag man tappar känseln i händerna.
Så långt så är den snabbare på en del saker än min gamla – som förväntat, och lite slöare på en del. Överhuvudtaget att jag har förmågan att nu byta upp delar inuti den gör allt värt det. Största problemet jag kan se framför mig är att se till att inte katter river upp aluminum skalet på den under sommaren – speciellt inte den grå satan.
I övriga nyheter så har jag nu officiellt fått en diagnos: Bipolär typ 2 – vilket vill säga djupa depressioner och “milda” maniska perioder (som kallas hypomani), vill jag minnas att definition var. Min hjärnskrynklare, vi kallar henne Maria, nämnde att om jag hade haft fler incidenter med overklighetsupplevelser – det vill säga riktiga psykoser, hade jag fått fått utredas för typ 1, vilket är mycket mer allvarligt. Hon var dock orolig att jag faktiskt haft minst två sånna mildare episoder tidigare, men hoppas att medicinen jag ska få ska hindra sånt helt.
På det hela så är diagnosen ganska tung, och jag tror inte de flesta människor förstår innebörden i det, jag gör knappt det. Jag kan bara beskriva det som så här: jag har nu en titel på något som definerat och drabbat mig hela livet och som jag nu kan få hjälp att hantera. Jag kan aldrig fly undan det här eller bota det – det är ett särdrag hos mig som jag skulle påstå gör mig till den jag är.
En fråga som ställts om och om igen är: “Skulle du göra dig av med bipoläriteten om du kunde?” och jag vet inte säkert, vad som skrämmer mig mest är att de här “svängningarna” och ögonblicken av melankoli och kreativitet nog är en del av att vara bipolär (märk väl att bipolär kunde ha bytts ut tidigare i mitt liv till depression eller nojja etc – det har varit där, först nu jag fått en “titel” på det) och jag skulle förlora det om bara blev “botat”. Jag kan dock inte neka att jag fått lida, att vänner och familj fått lida.
Jag hoppas jag kan påbörja medicineringen snart och att jag kan “normalisera” mig. Jag vill kunna gå till föreläsningar regelbundet, klara tentor och slippa den malande storm som för det mesta äter på mig när jag är kring folk. Att bara kunna lindra mina sociala “problem” och generell attityd vore en framgång. Just nu vill jag att terminen tar slut så att jag kan använda sommaren till att ladda upp, jämna ut mig och och kanske för engångskull i mitt liv klara något.
Gick idag igenom bilder från Paris, i måttet av att göra de sista backuperna innan jag säljer min dator för vidare äventyr, och hittade något som jag så nära hade glömt: Winged Victory of Somonthrace, en av statyerna från Louvren. I Sverige kallar vi henne Nike från Samothrake.
Jag älskar just den här statyn av många anledningar. Dels dess bakgrund som en del av ett monument till segern och dess gudinna, Nike, för ett uråldrig grekisk sjöslag. Som mycket annat från Antiken föll hon i glömska och svaldes av tiden och de grekiska gudarnas död. Hon uppdages 1863 med resterna av det altare hon stod på – fören av ett skepp gjord i sten.
En annan anledning är här hur man fyller i detaljerna av henne – man behöver inte se ett ansikte för att “se” det, inte heller se armar sträckas ut mot himmeln för att “se” den stolthet och makt som gudinnan och hennes avbild var tänkt att utstråla.
Jag hyser, som sagt så många gånger, ett starkt förakt för människor – men det är som balsam för min själ att veta att människor är förmögna att skapa skönhet som står sig över årtusenden, och sedan själv få uppleva den.
