Inte gjort ett inlägg på väldigt länge av varierande orsaker men det som ständigt återkommer, och som jag måste ta ställning till i slutet av dagen är hela det här köret med äcklig psyksjukan.

Det som essentiellt har hänt är att jag flyttat tillbaka till Värmland och har avbrutit studier och mer eller mindre livet i Uppsala. Varför? Jo för att jag helt enkelt inte klarar det. Då Har alltid haft det knivigt med ekonomin, med att hålla ordning på pappersarbetet, hålla kontakten med instutitioner och myndigheter etc. Det har nått den punkten då jag inte klarar att ringa ett telefonsamtal utan att behöva käka Sobril, röka två cigg och gör andningsövningar för att dämpa ångesten.

Jag har för den delen heller inget jobb för att betala räkningar – inga tillgångar eller grejer jag kan sälja för att täcka mina skulder.

Så, min sista utväg är nu att gå till socialpsykiatrin, få någon som kan hjälpa mig med ekonomin och myndighetskontakter så att jag kan fokusera på att ha en fungerade vardag och må bra. Det kanske resulterar i skuldsanering, kronofogden eller så – jag vet inte. Så länge jag kan få behålla min dator (mitt enda sätt som jag finner det bekvämt att nå ut, att överleva – mitt liv och min hobby) och jag kan få hjälp med att hålla allt under kontroll så att detta inte händer mer.

Jag vet ärligt talat inte om mina förhoppningar är för höga (vilket tenderar att vara ett mycket typiskt männskligt drag) eller om det är “semestern” som talar. Har ju spenderat de senaste dagarna med att vara hundvakt åt min morfar som är på begravningen av sin sambo. Jag känner väldigt väl hur stressen och ångesten släppt en aning av att få bara “vara” med hunden och spendera min energi på vardagsgrejer: Som att planera mina rutiner för frukost i en ny miljö, följa Brandys rastnings schema (justerat för att jag går upp senare än morfar), vänja mig med en ny miljö, äta efter mitt schema och kontrollera vilken social kontakt jag har med människor. Mycket av detta kommer helt naturligt för de flesta människor men jag måste genuint spendera tid och energi för att passa ihop alla delarna av en dag för att jag ska fungera. Kanske den viktigaste aspekten är just männsklig kontakt, jag gillar när sånt är mer eller mindre planerat. Då kan jag förutse vilka jag pratar med, hur länge och vad jag bör göra.

Så väldigt mycket av att ha en psykisk sjukdom är att veta vad som triggar en: stress, vad för typ av stress, situtationer, det sociala, sömn, vanor etc. Så att må bra handlar för mig om att tänka på de här sakerna. Det ska både bli milt skräckinjagande att nu komma in i ett system som är till för att hjälpa en men som man av ren paranoia inte har stort förtroende för.

Slutligen, en bild på Brandy. Det är löjligt svårt att få en bild på honom då han finner kameror lika roliga som landminor.