TL;DR: Doctor Who är awesome förnyar mitt hopp om männskligheten.

Doctor Who är kanske inte utanför storbrittanien ett kultur fenomen men vi Who:are (eller vad fan man ska kalla det) är många och en del av oss sysslar med musik: Således låt mig presentera ”Chameleon Circuit”!

Text

It is returning through the dark
Doctor, you have met your mark
Your song is ending, sir, don’t cry
When you hear him knock four times

You’re going to regenerate
Some new man saunters away
No time for games, tonight we fight
For the fate of all mankind

I could do so much more

The time lords returning, the earth will be burning
The last white point star is a trap for the master

The doctor is dying
The doctor is dying
The doctor is dying
The doctor is dying

I don’t want to go
I don’t want to go

Wilfred will be by your side
You will always save his life
Hold on now, not long to wait
Till they bring back Gallifrey

I’ll sing you to your sleep

The time lords returning, the earth will be burning
The last white point star is a trap for the master

The doctor is dying
The doctor is dying
The doctor is dying
The doctor is dying

I don’t want to go
I don’t want to go

Just one more thing before you fall
You’ll be getting your reward
Back in time for those you know
Martha, Donna, Jack and Rose

The time lords returning, the earth will be burning
The last white point star is a trap for the master

The time lords returning, the earth will be burning
The last white point star is a trap for the master

The doctor is dying
The doctor is dying
The doctor is dying
The doctor is dying

And I don’t want to go
I don’t want to go

Har du Spotify så hittas hela albumet här.

Nå, har fört en rad samtal med en nära vän om detta om sexualitet. Men inte bara om sex – utan mer om mekaniken som ligger bakom: om intimitet, attraktion och således estetik. Om ni har lust att läsa en lång reflektion och utläggning om sexualitet så är ni välkommna att läsa nått annat.

Den här tjejen förklarar mycket väl vad det innebär med estetisk attraktion i en mer allmän mening. Tjejen i fråga är asexuell (hon hyser ingen sexuell attraktion till någon utan måste definera sig, intimitet och relation kring andra termer och egenskaper, t.ex. estetik.):

Hennes attityder faller väldigt nära mina egna. Dock i min mening så kan sex vara väldigt trevligt, men jag finner inte att intimitet = sex, sex = intimitet.
Intimitet för mig präglas snarare av andra ting och handlingar. T.ex. så gillar jag normalt sett inte fysisk beröring. Inte för att det är ”äckligt” utan helt enkelt för att det saknar en dimension av mening i 99% av fallen. En handling, däremot, som att stryka en person jag håller varmt om hjärtat över kinden, att hålla en hand, att få dela kroppsvärme genom att sova bredvid varandra är intimitet. Intimitet förknippas då för mig med trygghet, små enkla gester och beröringar jag reserverar för just dessa få – och är något jag föredrar framför sex. Och lite förenklat så kan jag vara väldigt ”hands-on” med någon jag står  väldigt nära.

Åter till just estetik. Att se någon som är väldigt tilltalande, väldigt attraktiv som en estetisk egenskap (till skillnad från en sexuell) och sedan sätta sig, prata och finna kontakt utan ett upplevt krav eller syfte till sex (som hänger för det mesta som en smog över barer och pubbar) är betydligt mer tillfredställande än något annat.

Och det är det man önskar – små fina ögonblick där intimitet är ömsesidigt med mindre krav än sex. Att få upplevla värme och kontakt med människor med ett utbyte. Som min vän sa: Det är det ultimata att hitta det just sånna ögonblick där man får en djup kontakt, genom attraktion, genom att man i sinnet sa för sig själv: ”Wow, you are really pretty. I would like to know you. Can we have conversation?”

Preferenser, uppskattning, attraktion, sexuallitet – många sidor av samma essensiella koncept: ett behov av närhet. Och således har det också olika uttryck.

Det är överhuvudtaget intressant när man reflekterar över sig själv i förhållande till detta. Genom det senaste året så har man lärt sig så mycket om sig själv, om sina brister, sina styrkor och sina önskningar och behov. Jag har lärt mig i detta fallet just att jag struntar ganska stort i en människas konfiguration av könsdelar och kroppsdelar. Finns den grundläggande attraktionen där – den lilla gnista som får mig att säga: ”Oh – dig vill jag lära känna, du verkar intressant, du är också söt – vill du ha en kram? Kanske lite väl tidigt… Men ett samtal då?” så är jag glad.

Problematiken – på ett teoretiskt plan, vilket jag antar är filosofen i mig som spökar, är att få denna fundamentala egenskap hos mig själv att rimma med den uppsättning av estetiska preferenser man som människa oundvikligen har. En person som är hetro, attraheras inte av alla kvinnor på planeten. Likaså attraheras inte en homosexuell person till alla män/kvinnor på planeten. De attraheras av olika egenskaper hos den andra – kanske hårfärg, ögon, ansikte, vikt, rumpa, bröst, muskler, ben,  personlighet, åsikter etc. För mig är då den population mina preferenser kan appliceras på onekligen större men personerna som innefattas blir ganska smal. Ty, jag gillar bröst, men jag gillar också skägg. Jag är inte värst imponerad av fitta, men penisar är ganska coola. Rumpor på kvinnor ska vara mjuka, men för män hårda. Och så vidare. Idealet kanske är en shapeshifter från rymden med en förkärlek för långa, nördiga värmlänningar och gillar att mysa. Cuddling is awesome.

Det som essentiellt har hänt är att jag flyttat tillbaka till Värmland och har avbrutit studier och mer eller mindre livet i Uppsala. Varför? Jo för att jag helt enkelt inte klarar det. Då Har alltid haft det knivigt med ekonomin, med att hålla ordning på pappersarbetet, hålla kontakten med instutitioner och myndigheter etc. Det har nått den punkten då jag inte klarar att ringa ett telefonsamtal utan att behöva käka Sobril, röka två cigg och gör andningsövningar för att dämpa ångesten.

Jag har för den delen heller inget jobb för att betala räkningar – inga tillgångar eller grejer jag kan sälja för att täcka mina skulder.

Så, min sista utväg är nu att gå till socialpsykiatrin, få någon som kan hjälpa mig med ekonomin och myndighetskontakter så att jag kan fokusera på att ha en fungerade vardag och må bra. Det kanske resulterar i skuldsanering, kronofogden eller så – jag vet inte. Så länge jag kan få behålla min dator (mitt enda sätt som jag finner det bekvämt att nå ut, att överleva – mitt liv och min hobby) och jag kan få hjälp med att hålla allt under kontroll så att detta inte händer mer.

Jag vet ärligt talat inte om mina förhoppningar är för höga (vilket tenderar att vara ett mycket typiskt männskligt drag) eller om det är ”semestern” som talar. Har ju spenderat de senaste dagarna med att vara hundvakt åt min morfar som är på begravningen av sin sambo. Jag känner väldigt väl hur stressen och ångesten släppt en aning av att få bara ”vara” med hunden och spendera min energi på vardagsgrejer: Som att planera mina rutiner för frukost i en ny miljö, följa Brandys rastnings schema (justerat för att jag går upp senare än morfar), vänja mig med en ny miljö, äta efter mitt schema och kontrollera vilken social kontakt jag har med människor. Mycket av detta kommer helt naturligt för de flesta människor men jag måste genuint spendera tid och energi för att passa ihop alla delarna av en dag för att jag ska fungera. Kanske den viktigaste aspekten är just männsklig kontakt, jag gillar när sånt är mer eller mindre planerat. Då kan jag förutse vilka jag pratar med, hur länge och vad jag bör göra.

Så väldigt mycket av att ha en psykisk sjukdom är att veta vad som triggar en: stress, vad för typ av stress, situtationer, det sociala, sömn, vanor etc. Så att må bra handlar för mig om att tänka på de här sakerna. Det ska både bli milt skräckinjagande att nu komma in i ett system som är till för att hjälpa en men som man av ren paranoia inte har stort förtroende för.

Slutligen, en bild på Brandy. Det är löjligt svårt att få en bild på honom då han finner kameror lika roliga som landminor.

Nå, för att kringå detta kan man helt enkelt stänga av det diskreta kortet efter som det finns dåligt drivrutins stöd för laptops med ATi eller Nvidia kort.

För den med samma problem är det bara att följa guiden som finns här under:

http://hybrid-graphics-linux.tuxfamily.org/index.php?title=Acpi_call

Det bör fungera med Nvidia såväl som ATi hybrider (givet att din laptop har en vettig ACPI implementering).

Uppdatering

Om inte detta funkar sås bra kan man försöka använda vgaswitcheroo. Sedan några versioner tillbaka så är denna med automatiskt i kernelen. För att kolla om du har den, och att den hittat dina kort. Öppna en terminal och skriv:

 $sudo cat /sys/kernel/debug/vgaswitcheroo/switch

Då borde du få något som ser ut så här:

0:DIS: :Off:0000:01:00.0
1:IGD:+:Pwr:0000:00:02.0

DIS står för ”discrete” (alltså dedikerat kort) och IGD står för ”integrated” (alltså integrerat). :+: pekar på vilket kort som används och Pwr respektive Off säger vilket som är på eller av.

För att stänga av ett kort och sänka värmen och ström suget så matar du in (jag är tvungen att göra detta under root av någon anledning, så jag skriver först sudo -i):

# echo IGD > /sys/kernel/debug/vgaswitcheroo/switch

Vilket byter till integrerat. Sedan skriver du:

# echo OFF > /sys/kernel/debug/vgaswitcheroo/switch

Vilket stänger av det dedikerade kortet.

Som exempel på skillnaden detta gjorde så sjönk värmen i laptopen från runt 60 grader till 40. Det är riktigt rejält, har dock inte kollat batteritid.

Tiden flyr, och det gör det verkligen med teknologin. Varje månad skjuts nya gränser framåt inom olika fält, både i laboratorier och på marknaden.

Det intressanta med detta är att det är både svårt att vara uppdaterad med det senaste, vilket åtminstone vi nördar känner starkt för, men också vara medveten om vilken nivå utvecklingen ligger på i ett givet ögonblick. Fram till nu har jag följt tekniknyheter och hållit koll på fronten utan att att jag själv varit på fronten.

Lite uppdateringar av hårdvara gör man men det är mest mjukvaran man titta till – för det är det enklare att få tillgång till.

Nå, dit jag vill komma med detta är att jag nu, efter att ha levt på både en uråldrig iPhone 3GS och en Huawei IDEOS (när iPhonen sa ”fuck it’) äntligen ska sluta mig till fallangen av Android användare med en Samsung Galaxy Note.

Men varför inte en Nexus? Två primära skäl: Nexusen har en 5MP kamera, med en utmärkt slutare men inte med den löjligt bra sensorn som det finns i Galaxy SII. Galaxy SII har dock inte samma skärm, en HD SUPER AMOLED, som Nexusen. Så, Note är en kombination av båda dessa: en HD SUPER AMOLED skärm och en 8MP sensor.

För att illustrera hur jäkla bra kameran är i dessa mobiler så passade jag på att snappa några bilder när jag var och släppte ut min mors ”kackebarn” (läs: höns).

Bakom garaget, taget med Samsung Galaxy SII

Från trappan, taget med Samsung Galaxy SII

Jag hoppas på att kunna lägga upp lite bilder taget med Note när jag väl får lägga labbarna på den (till veckan). Tills dess, harpy New Jahre.

De flesta skulle jag säga inte har något större hum om hur Internet fungerar bortom att adressen X är för Aftonbladet. Givet detta så kanske det är passande med något i DNS:ets tecken?

Varje gång du skriver in en adress i webläsaren, eller för den delen varje gång du gör något Internet relaterat på datorn så frågar dator en rad med intressanta saker.

Du skriver: ”phoebus.se” och då frågar datorn: ”Vart är phoebus.se?”

Orsaken till detta är för att Internet hänger på domäner (det vill säga klartext, tex phoebus.se vilket är för att vi ska slippa skriva in långa IP-adresser till allt) och IP-adresserna, det vill säga de adresser som olika datorer etc. har på Internet.

Så när din dator ställer frågan, vart är ”phoebus.se” så ställer den frågan till en DNS server. DNS står för Domain Name Server och den håller koll på vilket namn är kopplat till vilken IP-adress. Normalt sett så frågar datorn den DNS server som din bredbandsleverantör har gett dig, men det går också att sätta upp en egen server (vilket har sina fördelar!). Denna ”lokala” DNS server har oftast en lagrad ”cache” av vart adresser, eller tvärtom, IP-adresser går. Vad händer då om nu inte denna DNS har koll på vart ”phoebus.se” är? Då frågar den, i sin tur, en annan DNS server. I många fall så har dessa ”lokala” DNS:er, de som bredbandsleverantörer kör, blivit uppsatta så att de direkt frågar ”root-servrarna”. Dessa är ”bossarna”, de håller koll på vilka domäner som finns och vilka adresser är förknippade med dem.

För att det ska här verka mer förståligt om vart dessa root-servrar själva får sin information så kan vi illustrera ett exempel. T.ex. min domän, phoebus.se är en .se domän och är registrerad hos Loopia. IIS (.se Stiftelsen) har gjort mig till ägare av den domänen och det är de som hanterar ALLA .se domäner. Varje gång någon frågar: ”vart befinner sig adress.se?” (eller liknande) så frågar de bland annat IIS (.se Stiftelsen) vilket då pekar till att det är jag som äger den, och att domänen i sin tur hanteras av Loopia. Loopia frågas då: ”Vad står det då i era records (alltså poster) om phoebus.se?” Loopia svarar: ”Phoebus.se? Den är på 123.123.123.123!”.

Denna informationen propageras då igenom hela det globala DNS server systemet så att man inte behöver hoppa från server till server till server för att hitta den här informationen. Vi kan sammanfatta:

”Vart är phoebus.se? –> Lokal DNS –> ”Vet inte, frågar min primära DNS!” –> Root DNS –> ”Inte uppdaterad – men .se namespace borde veta, kolla där!” –> IIS->Loopia –> ”Den är på 123.123.123.123!” –> Din dator –> ”Den är på 123.123.123.123, ansluter nu!”

Sökvägen till phoebus.se sparas då i cache på DNS servrarna så de inte behöver leta, men även om de behöver göra det så går detta blixtsnabbt så du, personligen, lär inte nödvändigtvis märka skillnaden förän du går in på phoebus.se nästa gång – för då behöver den inte leta.

Detta sagt så brummar Macen nu på som det monster det är. EFI bitar är på plats i ROM:en vilket inte ger mig en bootskärm men jag slipper problem med Minidisplay Ports under Windows. Av någon oklar anledning så ville bara första porten av sex fungera utan korruption av outputen till skärmen. Troligen hade detta med vad ACD skärmen förväntade sig för intstruktioner utöver MDP singnalen.

Kvar att göra är att undersöka hur långt man kan ta sig med EFI bootande med Windows. Av vad jag hört, och som noterades tidigt så verkar detta funkera strålande med Windows 8, men den previewn som är ute av sagda OS är ungefär lika stabilt som en hippie på LSD. Jag får helt enkelt följa, undersöka och vänta tills d3vi1′s applikations släpps – följ det själv här.

Nu till det resultat jag är mest nöjd med: fullt AHCI stöd. Processen var lite milt invecklad men idéen är enklare att greppa: Tvinga Windows att boota i AHCI läge för fullt SATA stöd på Mac genom att modifera två ting: MBR och Windows registret. (I parantes så medger detta också stöd för TRIM om man har en SSD, men det är en annan saga.) Man bootar Windows, ändrar registret så det bootar i AHCI läge vilket lär tvinga till att installera drivrutiner till controllern efter att man startat om. Man bootar in i OSX, kör MBR patchern på disken (hjälper mycket om man har en helt separat disk för bootcamp, vilket stöds i verktyget i Lion 10.7.2), bootar om i Windows, kör Intel Storage Matrix installern och håller tummarna.

Som jag förklarade tidigare så bootar Windows, under Mac (vad som i folkmun blir Bootcamp-läge) via emulerat BIOS, det här hindrar den från att fatta att den har fullt stöd för SATA och faller således tillbaka på slöa hastigheter – detta är särskillt irriterande på senare modeller av Mac datorer då tex Mac Pro har åtminstone 6 SATA portar (3Gb/s). Jag ska inte säga säkert, men jag misstänker att det bara delvis är CMS (emulerade BIOS läget) fel, utan beror nog också på hur Windows uppfattar MBR, vilket finns i en hybrid-partition. Det är onödigt komplicerat och lär säkerligen bli simplare när Windows 8 kommer och vi får fullt EFI och GUID stöd.

Jag lär nog skriva något mer utförligt HUR man gör det, mest för egen referens men fram tills dess lite läsning:

- Generell guide till AHCI med Windows på Mac @OZCTech Forum

- johnsocks MBR patcher (OSX) samt mer info om processen

- Intel Storage Matrix Manager (IATA89ENU.exe)

Som bekant äger jag en Mac. Moderna Mac system kör EFI (Extended Firmware Interface) som är ersättaren till BIOS. Detta är ett snyggt och smart drag av Apple. Inte bara slipper vi en uråldrig bit mjukvara som visserligen tjänat oss väl, men som ungefär är lika flexibel som Centerpartiet. EFI erbjuder, bland annat en flexibel miljö att köra applikationer redan innan en bootloader är aktiv.

En annan fördel är GUID partionstabeller som innehåller stöd för partioner som är större än 2.15 TB (upp till löjliga 9.4 ZB – det är Zetta Byte, alltså en miljard terabyte.) Med andra ord, gott om godis för nördar, utvecklare och hårdvarutillverkare.

Nå – ha detta i bakhuvudet. När jag drog med mig Macen till mina föräldrar för julen så var tanken att spela, slappa och “dröla” med mina vänner. Headphones out fick dock för sig att säga “gå och knulla dig, din stekspade” så efter många om och men så slutade det med att jag förvandlat min systers rum till en verkstad, plockat isär två datorer och håller på med olika små projekt – bortglömt äro ljudproblemet. Istället tog jag mig an ett av det stora problemet jag haft med att köra Windows på en Apple maskin: CMS – emulerad BIOS.

OSX bootar helt och hållet “native” från en GUID tabell med en HFS+ partition, fullt stöd för deras EFI implementering – mycket snyggt och tillförlitligt. Dock, för att få Windows att fungera under denna regim så implementerade Apple ett emulerat BIOS system eftersom enbart ett fåtal Windows versioner stödde EFI, för att inte nämna under mycket specifika omständigheter (mer om detta senare). Eftersom Windows inte kan köra GUID partitioner under MBR (standard tabellerna) så implementerade de också ett hybrid system som gör det möjligt Windows att köra från en liten hörna på hårddisken på MBR tabeller, boota under emulerat BIOS och OSX under fullt EFI och i GUID tabeller.

Varför detta jävla krångel då? Om det nu finns versioner av Windows som stöder EFI varför inte använda dem? Där i ligger ett av de huvudsakliga problemen. Windows sedan Visa x64 har stöd för EFI, men detta är så klumpigt implementerat. Det går att boota installationen och systemet i EFI läge, men EFI bootloadern (för windows) förväntar sig en rad med olika “faktan” om systemet. T.ex. måste det finnas VGA (vilket är en BIOS standard – låter konstigt, eller hur?), måste köra i en exakt upplösning tills kernelen är laddad etc. I jämnförelse så förväntar sig bootloadern för OSX en sak rörande grafik: “native” upplösning på skärmen. Alltså, den upplösning till vilken din skärm är byggd.

Konstigheterna slutar inte där, utan det finns fler exempel vilket min favorit bör vara: Windows FAQ rörande EFI säger att man stöder bara UEFI v2.0+. Efterforskningar av folk på forumen jag besöker har noterat att Windows defakto skiter i detta. Man kan göra ett program som “fejkar” versione av EFI man har på systemet men Windows förväntar sig fortfarande ett antal “faktan” om systemet när det bootar i EFI läge.

Enligt vad jag läst så verkar det som mycket av detta lösts i Windows 8 – åtminstone i de tester som gjorts på Apple maskiner.

Och nu återkommer vi till VARFÖR jag ens påbörjat det här projektet och gjort alla dessa efterforskningar: Två ting. 1: När Windows bootar under emulerad BIOS så kan du slänga på 30 sek – 1 min i boot tid, vilket är milt irriterande. 2: Under CMS så går också SATA kontrollerna tillbaka till att bete sig som IDE.

Nummer ett kan jag leva med, men fan inte nummer två. En lösning är så klart att botta i EFI läge, men det verkar inte vara gångbart för än d3vi1 på macrumors gjort klart sin applikation som just säger åt Windows loadern att alla dessa “faktan” och processen blir mjuk och smidig. Andra lösningen, vilket jag ska pröva nu är att blåsa om Windows 7 och slå på AHCI manuellt.

Jag håller även, vid sidan av allt detta, på med att försöka flasha om mitt “icke-apple” grafikkort med EFI bitar i så jag kan få en boot skärm i macen.